onsdag 31 oktober 2012

Liten lathund för utmattade, del 5









5. Du är du - i nöd, lust, sveda och värk

Så, vad hände på smärtkliniken? Ledsen att storyn stannade av.
Jag ordinerades som sagt tre saker:

1) signalstimulerande piller i låg dos (Tryptizol)
2) regelbunden motion i låg dos
3) regelbunden meditation i åtta veckor

Jag har varit mest öppen för de två senare. Kroppens och psykets egen läkande kraft hurra! Jag hade kommit långt på egen hand, men aldrig förstått hela sambandet mellan stressen, hjärnan och smärtan och vilken ond cirkel det kan bli. En stressad hjärna kan bli en hjärna med ständigt  smärtpåslag. En hjärna med ständigt smärtpåslag blir en trött hjärna. En trött hjärna ger en utmattad människa. En utmattad människa gör dåliga val.

Du som också har eller har haft stressrelaterad kronisk smärta vet säkert att det känns som om någon har hällt gift i dina ådror. Det sitter inte i lederna eller musklerna. Det sitter överallt, och hela tiden. När det ständigt gör ont är det lätt att man väljer fel strategier; soffhörnet, stillasittandet, smärtstillandet och tröstätandet. Det är lätt att smärtan blir en identitet - jag har ont och mitt liv gör ont. Efter längre tid i detta tillstånd är det lätt att det blir HELA ens identitet - vem är jag om jag inte har ont? Det handlar om komplicerade, psykologiska mekanismer som både individer och sjukvården har ganska dålig koll på.

När jag kom till smärtkliniken var jag livrädd för att bli - och avfärdas som - en "fibromyalgikärring". Jag hade läst tusen trådar på olika internetforum och ville inte bli en av alla de kvinnor som har en stor del av sin identitet i att de har ont. I sjukskrivning. I sveda och värk. I att det är synd om dem. Så här efteråt inser jag att det var det som gjorde att det tog så lång tid innan jag sökte hjälp. Det här skulle jag fixa själv. Det gjorde att jag led några år extra, men det var också den inställningen som gjorde att jag sedan fick så snabba resultat.

Jag började ta pillren.
Jag köpte ett ordentligt löpband och bra skor, och började springa i 35 minuter varannan dag. Varken mer eller mindre - men var noga med stretch och uppvärmning och att bli ordentligt genomsvettig.
Jag började meditera. Varje gång kroppen skrek efter alvedon, ipren, tigerbalsam, massager, spikmattor eller allt annat jag konsumerat som godis tog jag till mindfullnessmeditation i stället.

Och det fungerade! Det tog bara någon vecka, sedan var det som om någon hällt balsam över hela mig. Efter många år där ingenting funkat mot smärtan - varken vila, motion, smärtstillare, yoga eller terapier - så vek den plötsligt undan. Ganska snart började jag få kontakt med kroppens signaler. Kroppen sa ifrån när den blev trött och överbelastad, i stället för att larma hela tiden. Efter många års sömnproblem snusade jag som ett barn minst åtta timmar per natt och vaknade i ett tillstånd där kroppen surrade av tacksamhet.

När jag hade gått på smärtkliniken i ett par månader kallade läkaren och terapeuten mig till ett gemensamt möte. "Tack, för att vi fick träffa dig", sa de. "Det är så roligt att se att vår metod fungerar". Själv satt jag bara lycklig och log.

Det gjorde inte ont längre.
Det gjorde inte ont längre.







onsdag 3 oktober 2012

Liten lathund för utmattade, del 4






4. Med hälsning från hjärnan


Skynda, prioritera, dela, delge, nu!
Aldrig har tiden varit så närvarande i våra liv och vi själva så frånvarande.

Hur påverkar informationsstressen vår hjärna?
Och hur många bollar i luften är för många bollar i luften?

Här, på sidan 5 och framåt, hittar du några tankar om det: Tankar om tid

(Artikel ur Vasakronans kundtidning En bättre värd,
made by Intellecta Corporate.)









Liten lathund för utmattade, del 3







3. Var snäll mot dig själv

Vissa dagar på jobbet inser jag vilken kapacitet jag har, trots allt.

Kapacitet handlar mindre om övertid, uppgifter och många bollar i luften och mer om vilka människor man har omkring sig, vilka värderingar man samlas kring, vilka förutsättningar som ges och framförallt med vilken respekt man blir bemött. 

Är du i fel sammanhang, byt sammanhang. 

onsdag 19 september 2012

Den har så många namn








Så har den slagit till igen.
Eller slagit till, den mera smyger sig på. Lömsk och dränerande, avgrundshålsbedövande.

Alzheimer.
Stroke.
Cancer.
Hjärtstillestånd.

Den har så många namn.
Och jag gillar inget med den.

På kortare tid än ett år har vi begravt fyra familjemedlemmar. Idag somnade även vår kusin in, alldeles för tidigt. Ännu ett sår i släktens själ - under hela min uppväxt har dåliga gener fulla av hjärt-kärlproblem legat som en förbannelse över oss alla.

Jag är inte en av dem som dog ung.
Jag har ännu inte hunnit göra några by pass-operationer, känt halspulsådrorna slamma igen eller hjärtat volta i bröstet. Mina hjärtkamrar flimrar inte och mitt blodtryck håller sig på mattan. Proppar är än så länge något jag bara byter ute i elskåpet i trapphuset och ballongsprängningar är något man gör i baksmällan efter kräftskivan.

Men det gör ont.
Och jag är rädd.
För vem som står på tur.
Det är liksom inbyggt i själva existensen.

Så länge tänker jag att själva meningen med livet är att 1) det finns liksom ingen mening med livet 2) ständigt släppa taget om det som sker 3) försöka ha det så bra som möjligt under tiden.

Då når man något som nog kan kallas lycka.
Då är man liksom klar när det är dags.
Då är det okej att vi alla är små groddar i ett ständigt pågående universum.


söndag 16 september 2012

Dagens outfit: Berlin


video


Något kom i vägen.
Hustittande.
Jobbtimmar.
Och framförallt Berlin.

Jag började min comeback med en paus.
Dansa. Pausa.

lördag 25 augusti 2012

Liten lathund för utmattade, del 2





2. Hjärnan är också en kroppsdel


Det skulle ta tre månader innan smärtkliniken kunde ta emot.
Det tog några veckor.
En dag ringde de och sa att de fått en tid över i dagarna mellan jul och nyår. Kunde jag?
Jag fick ett förberedande formulär på posten där jag skulle berätta min smärthistoria. På ritade människokroppar skulle jag föra in symboler för var smärtan fanns och av vilken karaktär. Värk, ilande, molande, pulserande, brännande osv? Hade den pågått mer än tre månader?
Det blev kryss och kludd över hela pappret och det kändes inte direkt hoppfullt att behöva skriva att skiten funnits där i många år. Ordet kronisk gjorde mig livrädd.

Några saker behöver sägas om den Sofia som sen klev in på smärtkliniken.
Att jag aldrig hade sökt hjälp är inte hela sanningen.
Jag hade fått akupunktur (gjorde bara saken värre) och knaprat mängder av antiinflammatoriska piller (funkade så där).
Men det var aldrig någon läkare som förstått vidden av problemen, eftersom jag aldrig berättade allt.
Min föreställning hade hela tiden varit att det här var något jag själv skulle klara av. Och att problemen var främst psykologiska.

Jag vågar nog också påstå att jag hade ganska mycket kunskap.
Flera år i psykodynamisk terapi hade gjort mig så pass medveten att jag kunde förändra livet: byta jobb, stad, partner, boende osv.
Flera års EMDR-behandling med hypnos (något fantastiskt som förtjänar ett eget inlägg) hade gett tillbaka lusten på livet och en ny slags kroppskännedom.
Jag hade gått kurs i personligt ledarskap och slukat självhjälpsböcker - både vetenskapliga fakta och alternativa tankar kring psykologi, stress, självkänsla och relationer.
Ett tag gick jag hos en näringsfysiolog och beteendevetare, som hjälpte mig att lägga om kosten (också något som förtjänar ett eget inlägg).
På jobbet skrev jag populärvetenskap om hälsa och träffade och intervjuade experter.

Men vad spelar kunskap för roll om man inte lever därefter?
När man envist strävar efter att fixa biffen själv.
När man är livrädd för att avfärdas som en fibromyalgikärring.
När man förtvivlat undrar: jag är ju lycklig och trygg, hur kan det då göra så ont?
När alla prover visar perfekta värden samtidigt som man känner sig dödssjuk?

När jag var som mest speedad fladdrade dagarna i rockvideotempo.
Så fort jag slappnade av kom värken.
Så fort jag försökte motionera och träna så svarade kroppen med migränanfall.
Den enda gången det inte gjorde ont ivar när jag satt helt stilla, med kuddar under ben och armar.
Allt tog energi, till och med roliga saker. Att säga nej blev viktigare än att säga ja.
Konsekvensen: jag blev en tråkig soffpotatis, rädd för att inte kunna fortsätta jobba.

På smärtkliniken tog en överläkare emot.
Hon hade röd- och vitprickiga strumpor på fötterna som hon la upp i kors på undersökningsbänken, när hon lutade sig tillbaka i stolen och lyssnade.
Jag minns inte alla detaljer från det första samtalet, men vet att jag var där inne i 1,5 timme.
Hon hade verkligen läst det långa brev som jag bifogat med formuläret, och sa saker som fortfarande kan göra mig mjuk i knäna av lycka.

Hon sa att hon knappt ens behövde undersöka mig fysiskt, min berättelse räckte för att ställa diagnos.
Hon förklarade att det för hennes team inte finns något som heter fibromyalgi, utan att de inriktar sig mer på hjärnans funktioner.
Att de dagligen träffar patienter med utmattningssyndrom och att de ofta är unga och högpresterande. Inte sällan kvinnor.
Att deras forskning och kliniska erfarenheter gör dem allt mer övertygade om att långvarig stressbelastning kan "bränna sönder" hjärnans smärtreglering.
I stället för att gasa och bromsa, gasar den konstant med fullt påslag.
Det i sig leder till ny utmattning. Det tar på krafterna att ha ont.
Till slut blir det en enda stor kortslutning av alltihop, belöningssystem och smärtsystem larmar, oavsett vad kroppen gör.
Smärtstillande läkemedel gör bara saken värre, och förvirrar hjärnan.

Hon lärde mig också något om sömnen.
Att en av dess funktioner är att reparera de belastningar kroppen normalt utsätts för under en dag.
Sover man inte, samlas skadorna på hög.
Hon ritade på sin whiteboard och droppade ner små glimtar av hopp i mig.
"Du har redan gjort allt du kan göra själv. Det här kommer att gå jättebra".

Ordinationen blev:
- släng alla smärtstillande piller i soporna.
- börja med en signalstimulerande medicin i mycket låg dos för att ge signalsubstanserna och noradrenalinet hjälp på vägen (sömnen).
- köra fysisk aktivitet i minst 30 minuter varannan dag - med råd av sjukgymnast.
- träffa en beteendevetare för att lära mig mindfullnessmeditation att sedan själv praktisera.

Jag har aldrig träffat så flummiga och alternativa läkare som på smärtkliniken.
Det är nog just därför de lyckas.

Mer om det nästa gång!

fredag 24 augusti 2012

Liten lathund för utmattade, del 1











1. Sök hjälp


Alla är vi bra på olika saker. 
Jag har varit väldigt bra på att inte lyssna på min kropp. 
När den gör ont, säger ifrån, är hungrig, vill sova, gå på toa och allt det där andra livsnödvändiga. 

Det funkade rätt hyfsat i 29 år. 
Sen hände något som man väl kan etikettera som ett trauma - vilket rörde upp en massa småtrauman som låg och skvalpade längst in. 
Min kropp sa ifrån i båda ändar, bokstavligen. 
Utan att gå in på allt för många detaljer så var 2003 ett tarmkirurgins år. 
Nacke, axlar, armar hade länge krånglat (skriv själv 15 000 tecken om dagen får du se), men den smärta som nu slog till var av en helt annan kaliber. 
En sån där som aldrig låter dig vila, utan tar över hela ditt liv. 
Krämporna kom, jag blev överjordiskt trött. Kunde slockna sittandes, jag sov sov sov.  

Tror ni jag lyssnade på det?
Tror ni att jag sökte hjälp?  
Nä, jag körde på - och så här i efterhand tror jag att jag tänkte att jag kunde lura kroppen. 
Om jag bara ignorerar det som skriker inuti så går det säkert över. 

"Ta en ipren, så kör vi!", som man sa på mitt förra jobb. 

Nej, jag lovar. Det här ska inte bli en sjukdomsjournal. 
Jag skriver inte detta för att få sympatier. 
Jag skriver för att jag är så trött på att vi inte vågar prata med varandra om våra svagheter och för att jag tror på att vara den förändring man själv vill se. 
För att jag de senaste åren fått så många trevande frågor om hur jag gjorde för att bli frisk.  
För att jag gjort många, långa resor som både kostat tid och pengar (totalt sex år i terapi - nu outar jag det) och egentligen kommit fram till att de bästa råden är så enkla. 
De kan egentligen sammanfattas i några rader. 

Vad är utbrändhet? Vad kan man göra åt det? 
Går det någonsin att bli frisk när man nästan tagit död på sig själv av stress?

För min stressresa slutade inte där. Den fortsatte i full hastighet i fyra år till. 
Tills jag slutade sova och var i princip vaken i veckor.  
Tills kroppen gjorde så ont att jag grät mig genom nätterna. Ingen smärttablett i världen funkade.
Jag drev mig själv så långt att min en gång så kreativa hjärna aldrig kommer att bli vad den en gång var. 
Värken blev kronisk - och jag kommer kanske alltid att ha minnesluckor, koncentrationssvårigheter, ljudkänslighet och kanske får jag aldrig tillbaka kontakten med mitt fulla språk. 
Jag kommer nog alltid att vara trött på att vara så trött på att vara trött. 

Men det fina med att nå botten är att man är tvungen att be om hjälp. 
Jag var inne hos läkaren på Sophiahemmet i kanske fyra minuter, sedan fick jag en remiss till smärtkliniken på Danderyds sjukhus. 
Det jag lärde mig hos dem räddade mitt liv. 

Och det tänkte jag skriva om nästa gång. 




(Bilden är ren stöld från internet)